anledningen till att ni får se alla sidor av mig är inte mer komplicerad än att jag måste få ut allting. jag måste dela med mig av både glädje och sorg, och det får ni acceptera. jag är inte den sortens person som känner mig bekväm i att bara prata om mig själv när jag träffar mina vänner, och jag kan inte tänka mig att de vill höra om allt jag har i hjärnan. när det händer saker i mitt liv, berättar jag självklart det för de personer jag brukar berätta saker för, men jag har inte lust att tillbringa en timme att förklara varför jag mår som jag gör. så jag skriver istället. i flera år har skrivandet varit en tillflyktsort för mig, en chans att komma bort från verkligheten för en liten stund. oftast skriver jag om påhittade personer och historier, men när jag har för mycket känslor inom mig är det lättast för mig att få ut det genom skrift. det är därför denna bloggen existerar. emellanåt händer ingenting speciellt i mitt liv, och bloggen får lida för detta, eftersom jag inte känner någon dragning till att skriva om varenda sak som händer i vardagen. men ibland, som nu, händer det saker som jag måste få dela med mig av, och även om jag skriver otroligt kryptiska meddelanden som jag ibland inte förstår själv efter ett tag, så är det en slags terapi för mig. sedan i söndags har jag lagt upp en del inlägg, och de har varit minst sagt deprimerande, det vet jag om. men jag kan inte låtsas som att allt är bra när det inte är det. jag vet om att nittionio procent av er som läser min blogg, känner mig i verkligheten, och därför kan jag vara personlig i det jag skriver. ifall jag inte hade fått ut alla känslor i skrift den senaste veckan, hade jag fortfarande varit kvar på ruta ett. nu har jag bearbetat det som har hänt, och jag känner redan efter fem dagar att jag har kommit en liten bit på vägen även om jag har den längsta biten kvar. ni ska veta att jag läser varenda kommentar, och aldrig förr har jag gråtit åt era kommentarer som jag har gjort den här veckan, ni är fantastiska. ifall ni hade sagt det till mig i verkligheten, hade jag kopplat på min känslokalla sida för att inte bryta ihop, men det är så mycket lättare på andra sidan skärmen. i vilket fall, tänker jag alltid fortsätta att skriva. ifall jag inte får skriva det jag känner och tänker, vet jag inte hur jag ska klara mig utan att mitt huvud sprängs av alla intryck. jag hoppas att ni förstår.

nu vet jag vad som krävs för att få fina kollage på mejlen, sms fulla av hjärtan av världsbästa vänner och sömnlösa nätter. jag börjar nog vänja mig vid tanken nu, så detta ska nog gå bra om ett tag. tack för att ni finns, och tack för hjälpen.

-du fick hela jävla jag.

det värsta är de stunderna när tanken sjunker in ännu en bit i min hjärna, och får mig att förstå att det faktiskt är sant. när jag vaknar imorgon så kommer det inte vara som vanligt, allting kommer att vara förändrat. emellan åt försvinner de där tankarna, och allt känns som vanligt. men så dyker det upp ännu en gång, och alla murar rasar. just nu känns det förjävligt, men jag kommer att må bra, så låt mig vara ledsen först.